(18) Tiden går

I maj skrev jag senast. Tiden går.

Igår februari, mars, april, maj, juni, juli och augusti. Idag september. Det räcker att du vänder tiden ryggen för en sekund och sommar blir till höst. Flickvännen du nyss såg kliva ur duschen är borta. Kvar är endast en tvättkorg med ett berg av tvätt. Du blinkar en gång och det nästa som försvinner är alla lampor. Nästa morgon stannar din blick för länge i havregrynsgröten och morgon blir till kväll. Du tappar fokus för ett ögonblick och livet du hade är inte mer.

Jag lämnade er med en nyvunnen inre styrka. Gösta. Jag har spenderat större delen av sommaren med att försöka få honom förstå att han är min livboj. Min räddning. Jag tänkte att jag, metaforiskt uttryckt, var ute på djupt vatten och att Gösta, metaforiskt naturligtvis, skulle inta funktionen som livboj. För om man är ute på djupt vatten och simmar så kommer det oundvikligen sluta illa. Man kan simma en stund, men till slut blir vågorna och allt vatten övermäktiga och man drunknar. Men för att undvika den förödelsen så kommer en livboj väl till pass vill jag mena. Jag tyckte att Gösta skulle bli min livboj. Det har jag berättat förut. Men så här i efterhand kanske det är för mycket begärt. Han är ju trots allt bara en hamster.

Vi blev ovänner. Pratade inte med varandra på ett tag. Först blev jag arg. Inte ursinnigt arg, men en smula arg. Jag brukar inte bli arg. Jag är inte den typen. Eftersom jag trodde att vi var så pass goda vänner att vi hade ett ömsesidigt ansvar för varandra, så fick jag mig en tankeställare. Kanske är vi inte så goda vänner som jag trodde. När jag mår dåligt tänkte jag han skulle vara där som min stöttepelare och viceversa. Så bra trodde jag att våran relation var, men icke. Jag kände mig förrådd och tyckte att han vände mig ryggen. Och jag som trodde att lösningen var nära. Att lösningen fanns i lägenheten. Det är jag inte säker på längre.

Istället bestämde vi, om än inte uttalat, att vi skulle ta lite tid för oss själva. Gösta skulle syssla med sitt, ensam, och jag med mitt. Var och en på sitt håll. Jag minns det som en tuff period. Då och då korsades våra vägar, det var ofrånkomligt. Vi bodde ju fortfarande under samma tak, men vi sa inte mycket. Knappt ens hej. Vi var båda rätt löjliga.

Jag vet inte hur länge vår tystnad varade, men det kändes som en evighet. Jag och Gösta hamnade i ett dödläge. Jag hade ingen aning om hur vi skulle ta oss ur det. Om lägenheten var stillsam och mörk tidigare kändes den nu bara tom. Jag kände mig övergiven och höll på att tappa det lilla fotfäste jag hade.

Jag minns speciellt en natt. Jag låg och väntade på att Gösta skulle börja sprätta runt i buren, som han alltid gör på nätterna. Klockan var över 12 och jag hade lämnat sovrumsdörren öppen för att kunna höra honom. Och jag tänkte snart börjar han nog. Så jag väntade. Jag såg månen genom sovrumsfönstret och hörde dov musik från grannlägenheten. Men ingen Gösta. Jag lyssnade vidare, hörde steg och skratt från trapphuset. Öppnade fönstret och tog in ljudet från motorvägen: sirener och brummande motorer. Fortfarande ingen Gösta. Till slut somnade jag och vaknade tvärt av ljudet från brevinkastet, tidningen hade kommit fel. Igen. Hjärtat blev som sten. Det var inte det jag ville vakna till.

Då bestämde jag mig för att bryta tystnaden. Jag började skriva ett brev till Gösta (han ska snart få det när det är färdigt).

Sedan fortsätte jag med mitt utan Gösta. Det var ett svårt beslut men vad hade jag för val? Pratade med mor och far om situationen. Jag sa att lägenheten är mörk och tyst. Deras svar blev att de kunde följa med mig och köpa lampor. Jag förstod att de skulle säga det. Jag sa nej. Det är inte det som är problemet. Världen är så stor och jag har svårt att komma överens med den. Jag vill så gärna släppa in världen i mitt liv men inte till vilket pris som helst, fortsatte jag. De verkade helt oförstående och frågade undvikande hur det var med mina vänner. Det var slutet på det samtalet.

Jag började söka svar på andra håll. Först tänkte jag på Bernt, husets vaktmästare, men vad skulle han göra. Han kan reparera fel av konkret sort. Trasiga lampor, dörrar, läckande kranar och ett och annat stopp i toan. Bernt är snäll och ska inte behöva belamras med mina bekymmer. Det är liksom inte hans bord. Han har nog med sitt. Allt tänkande fick mig att känna mig mer vilsen än någonsin. Sen påmindes jag om en film jag såg en gång. Den handlade om en förvirrad liten kille. Bortstött av skolkompisar och lärare söker han skydd från alla sina problem. Han hittar skydd på en vind, och där i en bok. Boken handlar om en fantasivärld bortom denna. Den lilla killen fångas av boken, slukar varje ord. Men det slutar med att han själv blir uppäten av historien. Befinner sig plötsligt mitt i en värld av flygande gossedjur, riddare och prinsessor. Jag vet inte riktigt hur det slutar. Bra tror jag. Och det är nog det jag är ute efter. Ett bra slut för att ta mig vidare. Jag måste få avslut. För efter slutet kommer någonting nytt, en början förslagsvis.

Gösta var den enda som verkligen förstod min situation. Han har ju sett båda sidor.

Jag ser nu att hela incidenten med Gösta är mitt fel. Jag hade pressat honom. Gav honom inget utrymme till sitt. Det var bara jag, jag, jag. Hade det fortsatt hade jag kvävt honom. Vänskapliga förhållanden fungerar inte så, det måste finnas balans. Detta var hans sätt att säga ifrån. Om jag vill förvandla honom till någonting måste han också vara med på det. Annars går det inte. Han är ingen superhamster, han är en vanlig hamster. Om jag ska ställa krav på honom måste de vara realistiska.

Jag och Gösta måste bli vänner igen. Nu kan vi i alla fall hälsa på varandra. Men våran relation måste bli som förr. Brevet kan vara första steget.

Kommentarer
Postat av: Magnus

Va i helvete är det här för dravvel ;)

Postat av: S

Skönt att du tar tag i problemet med Gösta fast ännu bättre är att du har börjat skriva igen. Saknat dina ord kloka ord!

2007-09-10 @ 21:51:08
URL: http://wistfulblog.blogg.se
Postat av: Drina

Har saknat dig!

2007-09-11 @ 01:16:00
URL: http://drina.bloggagratis.se
Postat av: Lussan

Det är stort och viktigt steg du tagit i och med denna insikt. Jag tror också att Gösta är storsint nog att förlåta dig. Enligt det sätt du beskrivit honom är Gösta så pass driven känslomässigt att en vädjan av det här slaget, en stillsam bön om förlåtelse, kommer att träffa honom rakt i hamsterhjärtat. *rörd*

2007-09-17 @ 17:04:33
URL: http://www.metrobloggen.se/Lussan

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback