godtrogen och övergiven

Jag sa inget om lamporna till Bernt då han knackade på fel dörr. Att Nora, min flickvän, har försvunnit berättade jag inte heller. Han frågade i och för sig inte.  

Mina vänner (utom Gösta då) är också ovetande, kanske för att jag inte pratat med dem på ett tag. Men vi är fortfarande vänner. Dessutom kan man inte prata hela tiden, då får man slut på saker att säga. Nu har jag i och för sig något att säga, jag vet bara inte hur jag ska lägga fram det. Och det blir alltid svårare att berätta något sådant ju längre man väntar. Ändå väntar jag. Väntar och väntar. Ständigt denna väntan. Jag är inte säker på vad jag väntar på eller varför. Men jag väntar.    

Min mor vet inget heller. Vi har pratat i telefon flera gånger, ändå har jag inte sagt något. Jag vet inte riktigt varför här heller. Man kan konstatera att det inte är mycket jag vet just nu. Jag är inte säker på någonting. Det kanske är för att det är en osäker tid. Saker och ting är gungning på något sätt. 

Men jag ska berätta det. Någon gång. Vissa saker tar tid. Så är det bara. Och att berätta om försvunna flickvänner och lampor faller sig inte naturligt för mig. Jag vet med säkerhet att min mor kommer bli till sig av oro. Och hon har tillräckligt att oroa sig över: äter jag ordentligt; har jag mössa och långkalsonger på mig; hur det går med en det ena än det andra.  

När hon frågar hur det är med Nora svarar jag att det är bra och att hon mår fint. Vilket är ren lögn. Jag har faktiskt ingen aning, inte en susning. Hon är ju inte här, så hur skulle jag kunna veta. Jag vet inte hur länge jag kan dra ut på det. Min mor och Nora brukade tala en hel del med varandra. Men hon har inte börjat ana några konstigheter än. Jag har varierat lögnerna mellan tvättstugan och att hon är ute och handlar. Nästa gång är hon på promenad har jag bestämt. Mor tror att Nora undviker henne, vilket är bra. Jag låter henne tro det.  

De brukade prata länge. Av och till kunde telefonsamtalen vara längre än en timme. Gud vet vad de kokade ihop. Nora pratade, fnittrade och gav mig de mest underliga blickarna. Genomborrande blickar. Som att hemligheter avslöjades. Jag ogillade det. Skarpt. Fann det rent av olustigt. Men jag har inte sagt något om det. Jag är inte den som skapar gräl i onödan. 

Jag har inte varit utanför dörren på flera dagar. Senast jag stötte på en människa var vaktmästaren. Det var igår eller i förrgår eller kanske i förrförrgår, jag är inte säker. Det var ett så enormt stort ögonblick. Omtumlande och totalt.

Men det kanske inte ens räknas, eftersom han egentligen skulle till grannen ovanför och undersöka en läckande kran. Jag förklarade för honom att allt i mitt hem fungerar som det ska. Bernt, tror jag han heter, stod och såg snopen ut en stund innan han insåg att han var fel ute och gick. Stackars Bernt, han är inte direkt ung längre. Sliter och kämpar i väntan på pension. Det kan inte vara långt kvar nu. Jag hoppas han får några sista ljuva år. Innan det är dags gå av daga. Ja. Men nog om Bernt, det var inte det jag ville berätta. Jag får fortsätta på det spåret någon annan gång.  

Det jag vill komma till var att hela situationen gjorde mig väldigt känslofylld. På ett olustigt sätt. Jag kan se förloppet sansat nu, men det har tagit mig flera dagar att komma tillbaka. 

Jag satt djup försjunken i mina tankar och har inte hört dörrklockan ringa på jag vet inte hur länge. Och så plötsligt händer det. RING RING. Det högg till i hjärtat. Hjärnan lamslogs. Jag var helt säker på att det var en hjärtattack. När det även började mörkna för ögonen var jag helt övertygad om att jag skulle dö. Där och då. Men så hoppade förnuftet igång, och jag kunde något omtöcknad öppna dörren, dock fortfarande känslomässigt överväldigad.   

Innerst inne ville jag tro att lamporna återvänt. Men att se Bernt fick mig att inse en sak. Jag vill helst inte medge det, men sanningen är att jag verkligen saknar de där lamporna. Jag saknar dem så att det gör ont. Speciellt en dag som denna. För vad är alla hjärtans dag utan lampor?

Mörkret kommer på eftermiddagen. Det är först då man märker att lamporna är borta. Det gör mig melankolisk. Och Gösta blir lika förvirrad var dag. Han tror det är natt, och börjar dona runt. Det ska byggas och grävas. Han sprätter sågspånen hejvilt runtomkring sig, precis som på nätterna. Jag vet inte var han får energin ifrån. Han rör knappt maten jag ger honom. Sist var det gröt. Men jag tror att jag läst att hamstrar har hemliga gömmor med mat. Och Gösta är ju en hamster, så rimligtvis borde han ha en eller flera gömmor. Fråga mig inte var. Det vet bara han. Gösta. 

 Ibland blir jag trött på hans oväsen. Då brukar jag gå fram till buren och säga åt honom. ?Men Gösta då?, säger jag och skakar på huvudet. Ibland tittar han på mig med sina finurliga hamsterögon varefter han fortsätter sprättandet. Vi har lite att jobba med där. De första gångerna jag sa till honom satte han av för fulla muggar in i boet. Det var inte vad jag tänkt mig. Efter det började jag prata med en lugnare ton, så han skulle förstå att jag hade fredliga avsikter.

Jag förstår att han är förvirrad och osäker nu när hans matte är borta. Många nya känslor för en så liten krabat. Känslor han inte ska behöva tackla på egen hand. Men det första han behöver lära sig är när det är natt och inte. Annars kan det snabbt gå utför. Förstånd och så vidare kan gå förlorat. 

Jag ska försöka boka in ett samtal. Man to man, Gösta och jag. Förklara ett och annat. Han måste få veta hur försvunna lampor och flickvänner hänger samman med varför det är så mörkt på eftermiddagarna.

 Men det får vi ta senare. När vi är redo. Gösta anar säkert både det ena och andra. Han kanske till och med vet saker inte jag vet. Men allt i sinom tid.

Jag försöker gå ut så sällan som möjligt. Det ställer till en del problem. Med mat till exempel. Jag får inte direkt i mig en varierad kost. Det blir mycket gröt: Havre- och mannagrynsgröt, morgon och kväll. Havre på morgon och mannagryn på kvällen, men ibland med omvänd ordning. Inte för att jag tror att det egentligen gör någon skillnad. Men för att försöka lura magen. Något säger mig att magen börjar tröttna på all denna gröt, även om jag varierar med något från grillen då och då. Gröt ska vara bra för magen har jag hört, ändå får jag känslan av att magen tänker ?Inte gröt igen?, varje gång mikron plingar till. Eller också är det jag som tänker det. Det är lite svårt att avgöra.   

 

"Av gröt blir man stark", sa alltid min far när jag var liten. Jag äter och äter, men inte blir jag starkare. Jag börjar tro att jag blev vilseledd. Förd bakom ljuset. Han borde skämmas. Sprida lögner på det där sättet. Jag borde vetat bättre. Men nu ska jag inte vara sån.

 

Dags för mannagrynsgröt. Ikväll blir det havregrynsgröt. 

Jag är lurig idag.  

Det har gått en del tid. Men jag är kvar i lägenheten. Det får räknas som grundstommen i mitt liv just nu. Lägenheten och jag. Och Gösta naturligtvis. Det får räcka ett tag. Inget hastande här inte. Ena foten framför den andra. Lugnt och metodiskt.  

Det går ytterligare tid. Timmar känns som år medan jag sitter här och tänker på stort och smått. Jag väntar på stormen. Den kanske inte kommer, men jag väntar nog ändå. I alla fall ett tag till.  

Jag brukar se ut genom fönstret, sökandes efter något. Gud vet vad. Världen finns där ute, utanför mitt fönster. Och jag har lagt märke till att den klarar sig ganska bra utan mig. Det känns mindre bra. Allt flyter liksom på som om ingenting har hänt. Människor går till jobben, tunnelbanan rullar på som vanligt, tidningar trycks, bilar körs - och flickvänner som ränner runt med lampor.

Det vanliga. Allt medan jag sitter här.   

Kanske borde jag köpa några nya lampor.

Bruna. Eller vita.  

Kanske på postorder.

Jag har mig själv och en lägenhet. Jag har några rum, bland annat kök och sovrum.

Jag har en tv, en dator, ett tv-spel. Jag har en bokhylla med böcker.

Vad har jag mer. Jo, en mikro, en videobandspelare, pennor (säkert flera stycken) en telefon som aldrig ringer, en mobiltelefon (vi kommer sällan överens, men vi kan kompromissa), några växter (ingen är av plast vad jag vet) och möbler: soffa, säng (dubbelsäng), stolar och bord.

Sen har jag min familj. Om jag har några vänner vet jag inte. Kanske har jag något mer. Men vem håller räkningen egentligen.

Lägenheten är väldigt stillsam. Det är bara hamstern i rörelse, springer runt runt i sitt hjul. Ger ifrån sig väldigt mycket oväsen för att vara så liten. Tidigare har jag knappt lagt märke till den lilla krabaten, nu blir jag mer eller mindre tvungen. Allt är ju tyst utom den. Tyst. När Nora bodde här var det sällan en lugn stund. Det var parmiddagar, förfester och efterfester. Det skulle konverseras och drickas rödvin. Jag förstår inte hur hamstern överlevt. Den som har så små öron och vi som förde så mycket oväsen. För mig går det inte ihop. Men hamstrar kanske tycker om oväsen. Och den verkar sköta sitt. Lever och mår bra gör den ju. Nästan som vem som helst, förutom att den är en hamster. I en bur. 

Jag har aldrig riktigt reflekterat över den där hamstern. Jag vet inte ens vad den heter. Vi säger Gösta. Flickvännen lämnade kvar den. Jag tycker synd om Gösta. Nu har han bara mig. Jag tänker att jag ska ta hand om honom. Gör jag inte det dör den nog. Utan mat dör man, så är det. Och jag vill inte ha Göstas dödsfall på mitt samvete. Onej.

Jag tror bestämt att vi ska bli kamrater. Gösta och jag. Jag tror vi förstår varandra. Jag ser till exempel att han är hungrig, matskålen är nämligen tom. Det är förståelse det. Han behöver inte ens säga något, jag begriper ändå. Nyckeln är att tolka varandras signaler. Teamwork.

Jag slänger in resterna från gårdagens hamburgare. Några strips, lite bröd med frön och kött. Det får duga.

Matresterna signalerar avstampet på en ny vänskap. En dag kanske till och med bästa vänner. Jag och Gösta.

Nu har jag i alla fall en vän.