(21) Gösta
(20) Brevet
"Hej Gösta, min vän.
Vi har gått igenom mycket du och jag under våran tid tillsammans. Allt började när Nora försvann. Tillvaron blev förvirrad, uppochnervänd på något vis, sönderryckt. Det var gröt, alldeles för mycket gröt. Gröt i mängder. Det var mörker, ett totalt mörker. Och du, Gösta.
Du hade det svårt. Jag kan knappt ana.
Hon var din matte. Hon hade ansvar för dig, ändå försvann hon bara. Struntade i dig totalt. Det var fel gjort. Så gör man bara inte. Det finns något som heter rätt och fel. Och det var fel, så väldigt fel.
Hon borde inte ha tagit lamporna med sig. Tänkte hon inte på att du faktiskt behöver ljus. Alla behöver det. Smått som stort. Blommor för att växa, hamstrar för att bibehålla dygnsrytm och människor som är där för att tända och släcka ljuset. Jag är en människa. Jag kunde tända. Jag kunde släcka.
Jag saknar det. Jag saknar att tända och släcka lampor närhelst jag känner för det. Ljus, värme, mörker, när jag så väljer.
Kökslampan har i alla fall strömbrytaren kvar. Men det är inte samma sak. Det är en knapp utan glöd. En knapp utan mening.
Jag saknar att se lampan och tänka: en tänd lampa, en fullkomlig lampa, en elektriskt flammande lycklig lampa.
Nu ser jag bara tomhet där det tidigare var ljus. Inget sken. Ingen livsglöd. En blottlagd plats där det förut fanns en lampa.
Och kylan tränger sig djupare för var dag. Djupare och djupare, längre in mot benmärgen. Kylan blir tyngre och tyngre att bära. Någon dag måhända för tung.
I efterhand minns jag det som en smärre chock att lampor bara försvann på det viset.
Jag förstod inte.
Jag förstår inte.
Fortfarande.
Jag tänker långsamt, kanske går det upp för mig snart. Kanske tänds en lampa.
Men när jag tänker ett steg till, så har jag i vilket fall dig. Gösta. Vi kan inte hänga upp oss på vad som varit. Vi måste blicka framåt. Du och jag.
Inte stjärnfall ska inte stoppa oss. Inte mörker.
Tillsammans. Du och jag. Gösta. Ljuset. Min ljuspunkt. Min lampa. Min vän."