godtrogen och övergiven

Jag är inte en apa. Jag är inte ung, inte heller gammal. Jag är inte polis. Jag är inte kroat. Jag är inte upplyst (långt ifrån). Jag är inte orange. Jag är inte en mameluck (det vet jag knappt vad det är, men jag vet att jag inte är en sådan). Jag är inte en matlåda. Jag är inte känd. Jag är inte Trazan. Jag är inte en ett hårstrå på min fars kala hjässa. Jag är inte någon kloakdykare (det var längesen). Jag är inte en Britta. Jag är inte dunder och brak. Jag är inte musikstycket Hotel California. Jag är inte Bredäng. Jag är inte bokstaven b. Jag är inte kebab.  

Jag är inte. Jag är inte... jag är en idiot.

Den här leken är rena vansinne. Jag kan vansinne när jag ser det. Och den leken är det. Jag hade fått för mig att inte-leken var mer vägvinnande. Nu känns den bara lönlös. Vad jag är lär jag inte få reda på genom inte-leken.

I och för sig kan den säkert fastställa vad jag är, dock inte inom en tillfredställande tidsram. Även om jag har tid, så har jag inte så mycket av den. Jag kan ju inte sitta hela dagarna och säga jag är inte. Det går bara inte. Även om jag inte gör mycket, så har jag faktiskt bättre saker att göra än det.

Jag ringde min mor tidigare. Om det var någon jag behövde prata med så var det hon. Det blev inte så dramatiskt som jag trodde. Jag berättade om Nora, att hon inte var kvar här. Fast jag sa inget om när hon försvann. Efter 7 år verkar tid inte vara av viktig betydelse än då. Dagar, veckor, månader, hit eller dit spelar tydligen ingen roll. Det har jag lärt mig. Det är mycket man ska lära sig här i livet. En sak jag har lärt mig är att tid är tid och inte någonting annat. Och att tid inte behöver vara viktigt.  

Jag hörde att hon blev nedslagen. Men hon höll det inne. Troligen för att far var i närheten. Far har haft svårt för Nora. De har bara träffats en gång, det räckte uppenbarligen. Förenklat kan man säga att far är en man av gamla värderingar och Nora en tjej av nya. Det var där någonstans det slant. Far talade efter det inte mycket med mig heller. Några korta meningsutbyten över telefon när tillfällen gavs. Min far har i och för sig aldrig varit den överkonverserande typen. Jag vet inte om han kände att jag svek honom på något sätt. Jag kände mig klämd, och visste inte vad jag kunde göra åt situationen.

Mor vill att jag ska komma hem ett tag. Jag är tveksam. Jag har saker att göra. Saker och ting som behöver mig. Jag måste till exempel ta hand om Gösta, sa jag. Men min mor menar att han överlever några dagar. Ge honom lite extra mat och vatten så klarar han sig. Det lät som om hon tala om en blomma. Det säger du, sa jag. Mina föräldrar bor i en mindre stad än jag gör. Det är egentligen inte långt, 2-3 timmar med tåg. Jag sa att jag ska kolla min kalender och återkomma.

Att åka dit känns inte bra. Det känns till och med osäkert. Osäkra kort är inget jag spelar på i ett läge som detta. Det skulle dock lösa matproblemet. Om än bara tillfälligt.

Och mat är gott. 

Jag sitter med mobiltelefonen i handen.

Mobilen är sällan påslagen annat än när jag ska ringa. Om någon vill mig något har jag ju en hemtelefon. På den kan man alltid nå mig. Förutom när jag inte svarar med flit. Vilket händer.

Dessutom har mobilen en inbyggd telefonsvarare när den är avstängd. Jag får meddelanden skickat till mig om någon sökt mig. Det är en fin funktion min teleoperatör tillhandahåller. Den får mig att känna mig lite speciell. Jag kan hålla mig social samtidigt som jag undviker opåkallad strålning. Så skulle jag inte få göra om Nora var här. Slöseri, skulle hon ha sagt. Varför ha en mobil om man inte använder den fullt ut, är precis det hon skulle ha tyckt i frågan. Nonsens, skulle hon sagt om strålningsriskerna. Jag är inte den mest belästa typen, men jag vet ett och annat. Och nu råkar det vara så att jag läst ett och annat om just strålning. Konsekvensen av för hög strålningsdos kan bli ödesdiger. Det är ett exempel på mitt vetande. Sen kan jag ett och annat om transformers, men det hör inte hit. Det var en liten bit av mitt intellekt det. Jag är nöjd med det jag åstadkommit i frågan om strålning. Jag har tagit något abstrakt och gjort det till något konkret. Jag har tagit ställning. Om Nora inte tycker om saken så är det inte mycket jag kan göra. Inte hon heller.

Det är vanligt att man i förhållanden kompromissar. Och det är just vad som hänt. Jag och mobilen. Den vill kanske bli startad, men jag vill inte dö. I alla fall inte på det sättet. Så nu startar jag den alltså när jag behöver den och inte annars. Slutdiskuterat.       

Vilken modell det är har alltid varit ett mysterium. Modellnumret är nämligen bortnött. Jag vet att det är en Nokia, men det är allt. Eller vissa slutsatser kan jag dra genom att titta på den. Jag ser exempelvis att den är blå, och att den har en antenn. Med de observationerna kan jag leda mig till att den har ett par år på nacken. Mobiltelefoner är ju väldigt små nuförtiden. Men det är inte min. Den är något annat. Den är blå.   

Hursomhelst, så sitter jag här och tvekar. Ska jag ringa eller inte?

Upprinnelsen till det hela var att jag för några dagar sedan fick för mig att jag gjort ett misstag. Den tanken smög sig på något olustigt må jag säga. Och nu försöker jag jaga ut den.

Bort. Väck. Ut. Nu. Men det går nog inte så lätt. När tiden står stilla gör tankar det också.

Och den här tanken är som en fågel som tog sig in genom den öppna dörren vid stugan någon oskyldig sommar, men sen inte kunde ta sig ut. Fågeln flaxar vettskrämd och försöker tränga igenom glaset. Vilket inte går. Men det finns ingen annan väg ut heller, dörren är stängd och ägarfamiljen har åkt. Kanske för alltid, kanske inte. Och kvar i stugan är fågeln. Jag glömde berätta att det är en väldigt liten fågel. Kanske den allra minsta. Ingen vet heller vad som kommer att hända med den. Allra minst jag.   

Nu ringer jag. Någon svarar.

Det finns färre och färre saker att äta. Grötgrynen har tagit slut. Idag har jag ätit kaviar med pasta. Det satt hårt inne att gå ifrån en fast rutin. Grötrutinen. Det känns i hela kroppen att något har förändrats. Saker och ting är inte som de var igår. Jag känner mig lite orolig. Nya känslor bubblar upp. De verkar komma från magen.

Jag gjorde en miss i kalkyleringen när jag trodde att gröten skulle räcka några dagar till. Jag har ransonerat till en person. Problemet är Gösta, det har framkommit att han fullkomligt älskar havregryn. Okokta.

Och inte bara det...

Jag hade testat allt: lingonsylt, kaviar, brunsåspulver, isbitar, ja you name it. Inget dög. Jag var redo att ge upp. Men gjorde ett sista försök. Jag blandade ris-, havregryn, pasta, quinoafrön och solroskärnor. Quinoafröna har Nora lämnat efter sig. En hel påse. Hon tyckte om att testa sånt. Nya saker. Det kan vi ha i sallad, sa hon. Det måste vara över ett halvår sedan.

Av solroskärnorna fanns bara några kvar på botten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem tidigare, så jag har ätit dem som snacks framför teven. Det var ingen succé. Inga ostbågar direkt. Min far kallar sånt för hamstermat. Frön och nötter (sallad kallar han för kaninmat). Hans ord ekade i mitt huvud, och jag tänkte att det kanske var av en anledning han kläckte ur sig sånt. Nämligen att det faktiskt är hamstermat. Det var så jag fick idén.

Och Gösta verkar gilla det. Det förstod jag på nästan med en gång när jag stoppa ner matskålen med den nya blandningen. Gösta låg och sov, men han fick snabbt upp vittring. Han anade först ugglor. Vad har han nu hittat på tänkte han säkert. Allt jag gett honom har ju varit en besvikelse, förutom hamburgerbrödet som han nafsa lite på.

Först körde han ut nosen ur öppningen till sitt hus. Han har en väldigt snabb nos. Sniffa hit och dit. Sen såg jag att han fick upp hoppet. Hoppet om mat. Ätlig sådan. Och någonstans insåg han att det inte var det vanliga skräpet han har fått förut. Nu blev det helt plötsligt bråttom. Han går skytteltrafik mellan lyan och matskålen medan jag förundrat ser på. Gösta verkar tro att jag snart ska ta ifrån honom maten. Eller att någon annan ska göra det. Frågan är bara vem. Såvitt jag vet bor han själv i sin låda. Ingen konkurrens alls. Men jag kan inte säga hur hamstrar tänker när det kommer till mat. Det har säkert med instinkt att göra.  

Gösta verkar nöjd tillslut. Han tar ett par varv runt i lådan. Sniffar och tittar lite, innan han beger sig in i boet. Nöjd och belåten. Och är han nöjd så är jag nöjd.

Efter några veckor av motgång, kommer äntligen något annat. Jag har tagit ett steg i någon riktning. Framåt, bakåt, höger, vänster, upp eller ner, det spelar ingen roll. För mig är steget det viktigaste. Riktningen på steget får någon annan avgöra.