godtrogen och övergiven

En ny dag. En ny tid. Dags för nya tag.

Förmiddag:
Innan brunch väcker jag Gösta för att småprata. Jag berättar om förändringarna som kommer att ske och hur han är inblandad. Gösta verkar sur för att jag väckte honom så jag vet inte hur mycket han tar in av det jag säger. Han visar sin obenägenhet att lyssna genom att smita in i boet. Jag höjer ögonbrynen. Hans ointresse överraskar mig. Nåväl, jag ska inte driva på honom för hårt i början. Jag låter honom sova vidare. Han har antagligen haft en hård natt.

Jag känner mig riktigt hurtig, nästan produktiv, när jag vispar ihop pannkakssmet. Hela eftermiddagen ska jag planera och lägga upp mitt nya liv. Det är spänning i luften. Jag känner det. Men det är inte en sådan spänning man kan ta på. Den är påhittad av tv-journalister.

Eftermiddag:
Jag funderade tidigare en hel del på vad jag har hemma. Säng, tv, micro, och så vidare. Jag tar mig tid att fundera vidare på det. Jag kan ju inte bara konstatera att jag har saker, jag måste gå ett eller flera steg längre. Utvecklas. Tankarna måste betyda något också.

Nu ser jag på min säng. Jag ser på den och tänker: säng. Det är en säng för två, en dubbelsäng. Men jag sover i den ensam. Jag tror inte det spelar någon roll. I alla fall inte för sängtillverkaren.

Jag försöker tänka vidare. Det var inte dit jag ville komma. Jag försöker tänka nytt. Men vet inte var jag är på väg. Och det känns inte riktigt bra. Jag är ute på djupt vatten. Utan livboj. Var är Gösta när jag behöver honom? Det är ju i sådana här tillfällen jag vill att han ska komma till undsättning. Min livboj.

Ensam verkar jag bara villa bort mig. Jag behöver min guide. Jag behöver min kartläsare. Jag behöver min ficklampa i mörkret. Allt det där är han. Han vet bara inte om det själv. Därför är han just nu ingenting av det. Han tar inte sitt ansvar. Han lever fortfarande i en bekymmerslös tillvaro. Men det ska bli ändring på det. Han behöver informeras.

En tidning kom idag. Dagens nyheter. Brevbäraren måste ha lagt den i fel brevlåda. Sånt inträffar har jag hört. Jag har inte läst en tidning på väldigt länge. Jag vet att jag har tänkt att tidningar är ointressanta och inte alltid sanningssägare. Men sanningssägare låter aningen stort. Och vem är egentligen det? Vem äger sanningen? Inte jag i alla fall.

Jag sätter mig till bords, slår upp tidningen och läser den under frukosten. Jag läser, tänker och äter om vartannat. Men mest läser jag. Frukosten består inte av gröt. Jag har bestämt att inte äta gröt på ett tag. Havregrynen är Göstas mat från och med nu. Jag ska även utöka det med lite grönsaker. Ett tips från min mor. Vad Gösta gör vet jag inte. Men jag tror inte att han läser.

I tidningen står det om saker som hänt i världen. Ju mer jag läser desto mindre blir avståndet mellan mig och världen. Det känns bra. Jag vet att jag tidigare skrivit att tidningar är otillräckliga när det kommer till de stora frågorna. Men just nu tar jag paus från de stora frågorna. Eftersom avståndet mellan mig och världen är något jag högprioriterat att försöka minska. Och tidningsläsandet kan åstadkomma det. Jag ser mitt tidningsläsande som en handling i linje med de planerna. Idag var det slumpen som gjorde att jag tog ett steg närmare världen, men imorn kanske det är något annat som gör det. Jag ser helst att Gösta gör det.

Att återse sin familj, hemort eller sitt gamla rum är alltid nostalgiskt. En resa i minnet där gamla känslor möter nya. Kollisioner sker. Allt hamnar på sin spets. När jag lämnade min familj lämnade jag också något bakom mig. Inte bara min uppväxtort utan något annat. Något stort. Något osynligt.

Far skjutsade ner mig till tågstationen och vinkade av mig. Solen sken, men inombords kändes det som om det regna. Jag ville inte åka ifrån tryggheten och tillbaka till storstaden. För jag visste att det skulle innebära en förändring. Jag skulle behöva ta itu med saker och ting. Ta ansvar för andra än Gösta. Mig själv till exempel. Men också söka svar.

Nu när jag sitter och äter min matlåda (mor skickade med en hel kasse) inser jag att det är hög tid för mig att ta steget in i livet. Jag behöver överlämna mig till verkligheten, något jag trodde jag gjort för flera år sedan. Men tydligen har jag inte gjort det. Jag vet inget om den värld jag äntrar, inte heller någonting om den värld jag lämnar. Jag kommer fortfarande vara mig själv. Med alla mina egenheter, vilka det nu än är, men också skaffa mig nya. Det känns läskigt. Jag är livrädd.

Jag måste inse fakta. Det oundvikliga är oundvikligt. Lamporna kommer inte komma tillbaka av sig själva. Inte imorgon. Inte i övermorgon. Inte om en vecka. Inte om en månad. Säkert inte alls om inte jag gör något åt saken. Jag måste agera.

Lampor kan inte gå på egen hand. Men det kan jag.

Jag kommer få en mer komplicerad tillvaro än förut. Det är något jag måste räkna med. Min familj kommer inte kunna hjälpa mig. Vi bor för långt ifrån varandra och dessutom är familjer bättre på andra saker. Trygghet, stöd och sånt. Och familjer kan inte vara med överallt. Vissa saker behöver man klara av på egen hand.

I filmens värld har jag inte mycket att hämta. Inget tvivel om det. Livet är ingen film som har en given början och slut. Och Internet är inte att räkna med. Internet är för mycket likt en stor skog. Jag villar bort mig hela tiden. Någon bok kanske jag kan läsa. Varannan månad eller så. Fler kan leda till villervalla, kaos. För många intryck från för många håll och det är kört. Tidningar är likaså otillräckliga när det kommer till frågor av det här slaget. Förresten, hur ska tidningar, film, Internet och böcker veta vilka frågor det rör sig om när jag själv inte vet. Sådana krav kan jag inte ställa. Det blir förvirrat.

Gösta får bli min guide. Min guide till livet. Han kommer att avgöra vad som är rätt och fel. Vilken väg jag ska välja och vilken jag ska rata. Jag måste lita på att han kan göra rätt val när jag inte kan det.

Det kommer att bli ett äventyr. Gud bevare oss. Var ska vi börja?

Att köpa Ikealampor är inte rätt väg att gå. Det vet till och med jag. Vi måste hitta en annan väg. Och fort. Livet väntar inte på någon.