godtrogen och övergiven

Jag får en kram av mor. Det första hon säger är att jag har gått ner i vikt. Det säger hon alltid. Jag säger att jag har tränat. Vilket är delvis sant. Jag har tänkt en del och varit på promenad, sånt räknas det är också.

 

Sen ger far mig en stor omfamnande björnkram, som får mig att känna mig som 7 år igen. Han ser glad ut och hela situationen känns bra. Jag blir väldigt välkomnad. Mina föräldrar vill att jag ska känna mig omhändertagen. De lyckas rätt bra. Tvillingarna är inte hemma. Jag vet att de sysslade med någon typ av dans förut. De kan vara för gamla för det nu. Kanske har de hittat någon annan sport, men de kan lika gärna ha slutat helt. Det finns så mycket man kan göra i deras ålder. Jag bryr mig inte om att göra någon större utfrågning om tvillingarnas bortovaro. Är de borta så är de väl det.

 

Både mor och far frågar mig flera gånger hur jag mår. Jag säger att det är okej.

 

På resan såg jag ett flertal människor. De dyker ju upp på dagtid. Inget man kan göra något åt. Människor, människor överallt. Jag såg flera stycken när jag gick till tunnelbanan, på perrongen och i tågen. Två satt i min tunnelbanevagn. Jag tittade på dem ett tag, men inte för länge. Folk i tunnelbanan känner sig rätt obekväma om man tittar på dem för länge. Det är en social kod jag snappat upp. Denna gång tror jag inte att någon av de iakttagna märkte något. De upptäckte knappt att jag satt där, även om jag enbart befann mig några meter från dem. Och de verkade inte speciellt upptagna heller.

 

Ändå fick jag inte en endaste blick. I deras sinne existerade jag inte. Och eftersom att jag inte existerade hade de säkerligen inte en aning om att jag inte åkt tunnelbana på ett tag. Eller att jag inte träffat speciellt många människor de senaste månaderna. Hela situationen fick mig att känna mig ensam. Jag tycker det är en social kod att erkänna varandras existens. Det tyckte uppenbarligen inte mina båda medpassagerare.

 

Det här med sociala koder verkar vara ganska luddigt om du frågar mig. Men i min värld erkänner man andra människor. Vem som helst skulle, på frågan om det är viktigt att erkänna varandras existens, svara att det är viktigt. Ändå satt jag där, en måndag, i en tunnelbanevagn, med två personer som vägrade. Vissa saker i livet är bara ett fullständigt mysterium.     

 

Jag hjälper till att förbereda middagen. I allt matos får jag upp en stark hunger. Magen kurrar högljutt och far kommenterar det skämtsamt. Vi småpratar lite och jag får fler frågor. Det är väldigt trevligt och hela Nora-frågan diskusteras sparsamt. Nästan ingenting.

 

När middagen ska serveras dyker tvillingarna upp. Hela familjen är samlad för första gången på mycket länge. Innerst inne känner jag en enorm trygghet. Familjer är bra på sånt.

Jag går i cirklar, åttor, kringlor och jag vet inte vad. Det gör jag när jag är nervös. Och det är jag nu av naturliga skäl. Gösta och jag ska skiljas åt. Jag ska besöka min familj i några dagar och Gösta kommer således att behöva klara sig själv under den tiden. Han kan inte följa med, det är för riskabelt. Att exempelvis transportera honom i en skokartong är uteslutet. Han kan bli mos. Därutöver löper rovdjur nästan fritt på tunnelbanan. Hundar och annat. Om en sådan skulle få Göstas vittring är vi chanslösa. Mig skulle otyget få svårigheter att svälja, jag är en smula för stor. Gösta däremot, han är lagom storlek. En perfekt liten munsbit för glupska vettlösa monster. Vi skulle kämpa tappert för våran existens, men det hela skulle vara över i ett nafs.

 

Nej tack.

Jag vill inte att Gösta ska dö.

Jag är inget utan Gösta.

Dör han så dör även jag.     

 

Sen kommer mötet jag bävat för. Gösta, lilla Gösta. Vi ägnar varandra några minuter innan jag åker. Jag försöker tala så pedagogiskt jag bara kan. Jag vill inte att han ska göra några uppenbara associationer. Ingen ska bli övergiven här inte. Även om vi inte ser varandra har vi varandra, säger jag. Jag väljer orden "På återseende" istället för "adjö", så han ska förstå att vi snart ses igen. Det är skillnad i att säga ingenting alls kontra att faktiskt se någon i ögonen och ta farväl. Farväl är aldrig muntert, men det är bättre att vara klar och tydlig med sina intentioner än att smyga iväg och inte säga något alls (som vissa andra, inga namn nämnda).   

På återseende, säger jag, tar min väska och går.

Idag har jag faktiskt tänkt bege mig ut på en promenad. För att testa mig själv och min form. Lite som en idrottsutövare. Jag behöver testa gränser. Vid vissa tillfällen i livet måste man testa sina gränser, detta är ett sådant tillfälle. För att få reda på vad jag står pall för och inte. Sen även för att rensa huvudet. Telefonsamtalet med min mor gav mig ett och annat att tänka på. Jag sa ju att jag skulle återkomma med mitt beslut om hemresa och det har gått några dagar. Hon har ringt, men jag har inte brytt mig om att svara. Nu kan jag inte skjuta upp det längre. Jag måste sluta krångla och komma till ett beslut.

 

Promenaden kommer att bli ett nattlig sådan har jag bestämt. Jag tror det blir bäst så. Jag är inte redo att möta vem som helst. Och förhoppningsvis ingen alls.

 

Jag känner spänningen stiga inom mig innan jag går ut. Men jag kan inte kämpa emot, detta är något jag måste göra. 
 

Nu är jag ute. Det är svalt och skönt. Men också väldigt mörkt. Några av lamporna runt fasaden på hyreshuset verkar trasiga. Det är tydligen fler som har problem med lampor. Just de där lamporna är Bernts bekymmer. Han får ordna det på måndag.

 

Jag skulle behöva en lampa i mörkret. Toppluva och fingervantar har jag, men ingen lampa. Sådana tankar borde jag inte tänka. Jag är trots allt ute på promenader för att glömma allt vad lampor heter. I mörker är det svårt att inte tänka på lampor, tankarna kommer nästan som av sig själva. Slutsatsen dras nästan av sig själv. I mörker blir avsaknaden av lampor ett så påtagligt faktum att jag inte kan blunda för det. Inte ens när jag faktiskt blundar för då ser jag enbart svart. Konstant mörker och överallt. Jag måste erkänna att det är en markant skillnad på lägenhetens eftermiddags- och kvällsmörker och mörkret utomhus. De spelar inte ens i samma division. Grådis mot nattsvart.

Jag går längs vägen och ser några bilar parkerade en bit bort. Något längre fram börja gatlyktorna. Jag ställer mig under den första lyktan, precis så jag träffas av ljuset. Jag står där en stund, blundar och försöker tänka ingenting. Det känns rofyllt på något sätt. Bilder på min familj börjar ritas upp i huvudet på mig. Jag är helt maktlös, det bara händer. Min mor står med förkläde i köket, far sitter i soffan och tvillingarna springer runt och leker. Nu ser jag mig själv också. Jag kommer från mitt rum och sätter mig bredvid far. Jag ser ung ut. Far och jag börjar lösa korsord tillsammans. Han låter mig fylla i några enkla ord, så att jag får känna mig duktig. Jag sträcker på mig när jag märker att jag svarat rätt. Stolt är jag. Far ler brett och säger att jag inte är så dum som jag ser ut. Far och jag ser på varandra och skrattar. Sen ropar mor att det är mat, då tar bilderna slut. Precis när jag öppnar ögonen slocknar lampan. Det blir väldigt mörkt. Men det spelar ingen roll. Jag har gjort mitt där och går vidare.

När jag har gått ett tag ser jag tre tonårstjejer som sitter och pratar vid en dörrentré. Jag blir rädd och stannar till. Fulla tonårstjejer brukar vara oberäkneliga och helt utan hämningar. En konfrontation med oberäkneliga fördruckna tonåringar är inget jag saknat i mitt liv. Det fick jag nog av när jag själv var i den åldern. Den här gruppen verkar inte heller tillhöra den blyga kategorin. Vilket betyder att jag inte skulle ha en chans. Jag skulle bli uppäten, överskörd. En myra omringad av tre ångvältar. Fulla ångvältar. Gode gud.  

Jag smyger undan, tar en omväg för runt kvarteret för att slippa konfrontation. Allt går bra, de verkar inte sett mig.

 

Sedan går jag genom parken. Ser några människor på avstånd. Men det uppstår inga fler risker för konfrontation. Folk verkar vara fullt upptagna att sysselsätta sig med sitt. Vilket mest är hundar.    

 

När jag återvänder till gatlyktan har den repat sig, den lyser igen. I stundens ingivelse får jag för mig att ge lampstolpen en kram. Jag följer min impuls och omfamnar stolpen. Jag håller om den och väntar en stund. Ingenting händer, det känns inte riktigt rätt. Det var en chansning, jag trodde för någon sekund att det var ett bra beslut och att det skulle kännas bra. Men ingenting. Jag släpper den och skyndar mig hem.

 

Jag har bestämt mig, jag åker. Det var egentligen inget svårt beslut. Jag behöver min familj. Ingen lampa i världen kan ersätta ens familj.   

Jag är inte en apa. Jag är inte ung, inte heller gammal. Jag är inte polis. Jag är inte kroat. Jag är inte upplyst (långt ifrån). Jag är inte orange. Jag är inte en mameluck (det vet jag knappt vad det är, men jag vet att jag inte är en sådan). Jag är inte en matlåda. Jag är inte känd. Jag är inte Trazan. Jag är inte en ett hårstrå på min fars kala hjässa. Jag är inte någon kloakdykare (det var längesen). Jag är inte en Britta. Jag är inte dunder och brak. Jag är inte musikstycket Hotel California. Jag är inte Bredäng. Jag är inte bokstaven b. Jag är inte kebab.  

Jag är inte. Jag är inte... jag är en idiot.

 

Den här leken är rena vansinne. Jag kan vansinne när jag ser det. Och den leken är det. Jag hade fått för mig att inte-leken var mer vägvinnande. Nu känns den bara lönlös. Vad jag är lär jag inte få reda på genom inte-leken.

 

I och för sig kan den säkert fastställa vad jag är, dock inte inom en tillfredställande tidsram. Även om jag har tid, så har jag inte så mycket av den. Jag kan ju inte sitta hela dagarna och säga jag är inte. Det går bara inte. Även om jag inte gör mycket, så har jag faktiskt bättre saker att göra än det.

 

Jag ringde min mor tidigare. Om det var någon jag behövde prata med så var det hon. Det blev inte så dramatiskt som jag trodde. Jag berättade om Nora, att hon inte var kvar här. Fast jag sa inget om när hon försvann. Efter 7 år verkar tid inte vara av viktig betydelse än då. Dagar, veckor, månader, hit eller dit spelar tydligen ingen roll. Det har jag lärt mig. Det är mycket man ska lära sig här i livet. En sak jag har lärt mig är att tid är tid och inte någonting annat. Och att tid inte behöver vara viktigt.  

 

Jag hörde att hon blev nedslagen. Men hon höll det inne. Troligen för att far var i närheten. Far har haft svårt för Nora. De har bara träffats en gång, det räckte uppenbarligen. Förenklat kan man säga att far är en man av gamla värderingar och Nora en tjej av nya. Det var där någonstans det slant. Far talade efter det inte mycket med mig heller. Några korta meningsutbyten över telefon när tillfällen gavs. Min far har i och för sig aldrig varit den överkonverserande typen. Jag vet inte om han kände att jag svek honom på något sätt. Jag kände mig klämd, och visste inte vad jag kunde göra åt situationen.

 

Mor vill att jag ska komma hem ett tag. Jag är tveksam. Jag har saker att göra. Saker och ting som behöver mig. Jag måste till exempel ta hand om Gösta, sa jag. Men min mor menar att han överlever några dagar. Ge honom lite extra mat och vatten så klarar han sig. Det lät som om hon tala om en blomma. Det säger du, sa jag. Mina föräldrar bor i en mindre stad än jag gör. Det är egentligen inte långt, 2-3 timmar med tåg. Jag sa att jag ska kolla min kalender och återkomma.

 

Att åka dit känns inte bra. Det känns till och med osäkert. Osäkra kort är inget jag spelar på i ett läge som detta. Det skulle dock lösa matproblemet. Om än bara tillfälligt.

 

Och mat är gott. 

Jag sitter med mobiltelefonen i handen.

 

Mobilen är sällan påslagen annat än när jag ska ringa. Om någon vill mig något har jag ju en hemtelefon. På den kan man alltid nå mig. Förutom när jag inte svarar med flit. Vilket händer.

 

Dessutom har mobilen en inbyggd telefonsvarare när den är avstängd. Jag får meddelanden skickat till mig om någon sökt mig. Det är en fin funktion min teleoperatör tillhandahåller. Den får mig att känna mig lite speciell. Jag kan hålla mig social samtidigt som jag undviker opåkallad strålning. Så skulle jag inte få göra om Nora var här. Slöseri, skulle hon ha sagt. Varför ha en mobil om man inte använder den fullt ut, är precis det hon skulle ha tyckt i frågan. Nonsens, skulle hon sagt om strålningsriskerna. Jag är inte den mest belästa typen, men jag vet ett och annat. Och nu råkar det vara så att jag läst ett och annat om just strålning. Konsekvensen av för hög strålningsdos kan bli ödesdiger. Det är ett exempel på mitt vetande. Sen kan jag ett och annat om transformers, men det hör inte hit. Det var en liten bit av mitt intellekt det. Jag är nöjd med det jag åstadkommit i frågan om strålning. Jag har tagit något abstrakt och gjort det till något konkret. Jag har tagit ställning. Om Nora inte tycker om saken så är det inte mycket jag kan göra. Inte hon heller.

Det är vanligt att man i förhållanden kompromissar. Och det är just vad som hänt. Jag och mobilen. Den vill kanske bli startad, men jag vill inte dö. I alla fall inte på det sättet. Så nu startar jag den alltså när jag behöver den och inte annars. Slutdiskuterat.       

 

Vilken modell det är har alltid varit ett mysterium. Modellnumret är nämligen bortnött. Jag vet att det är en Nokia, men det är allt. Eller vissa slutsatser kan jag dra genom att titta på den. Jag ser exempelvis att den är blå, och att den har en antenn. Med de observationerna kan jag leda mig till att den har ett par år på nacken. Mobiltelefoner är ju väldigt små nuförtiden. Men det är inte min. Den är något annat. Den är blå.   

 

Hursomhelst, så sitter jag här och tvekar. Ska jag ringa eller inte?

 

Upprinnelsen till det hela var att jag för några dagar sedan fick för mig att jag gjort ett misstag. Den tanken smög sig på något olustigt må jag säga. Och nu försöker jag jaga ut den.

Bort. Väck. Ut. Nu. Men det går nog inte så lätt. När tiden står stilla gör tankar det också.

Och den här tanken är som en fågel som tog sig in genom den öppna dörren vid stugan någon oskyldig sommar, men sen inte kunde ta sig ut. Fågeln flaxar vettskrämd och försöker tränga igenom glaset. Vilket inte går. Men det finns ingen annan väg ut heller, dörren är stängd och ägarfamiljen har åkt. Kanske för alltid, kanske inte. Och kvar i stugan är fågeln. Jag glömde berätta att det är en väldigt liten fågel. Kanske den allra minsta. Ingen vet heller vad som kommer att hända med den. Allra minst jag.   

 

Nu ringer jag. Någon svarar.