godtrogen och övergiven

Jag sitter med mobiltelefonen i handen.

Mobilen är sällan påslagen annat än när jag ska ringa. Om någon vill mig något har jag ju en hemtelefon. På den kan man alltid nå mig. Förutom när jag inte svarar med flit. Vilket händer.

Dessutom har mobilen en inbyggd telefonsvarare när den är avstängd. Jag får meddelanden skickat till mig om någon sökt mig. Det är en fin funktion min teleoperatör tillhandahåller. Den får mig att känna mig lite speciell. Jag kan hålla mig social samtidigt som jag undviker opåkallad strålning. Så skulle jag inte få göra om Nora var här. Slöseri, skulle hon ha sagt. Varför ha en mobil om man inte använder den fullt ut, är precis det hon skulle ha tyckt i frågan. Nonsens, skulle hon sagt om strålningsriskerna. Jag är inte den mest belästa typen, men jag vet ett och annat. Och nu råkar det vara så att jag läst ett och annat om just strålning. Konsekvensen av för hög strålningsdos kan bli ödesdiger. Det är ett exempel på mitt vetande. Sen kan jag ett och annat om transformers, men det hör inte hit. Det var en liten bit av mitt intellekt det. Jag är nöjd med det jag åstadkommit i frågan om strålning. Jag har tagit något abstrakt och gjort det till något konkret. Jag har tagit ställning. Om Nora inte tycker om saken så är det inte mycket jag kan göra. Inte hon heller.

Det är vanligt att man i förhållanden kompromissar. Och det är just vad som hänt. Jag och mobilen. Den vill kanske bli startad, men jag vill inte dö. I alla fall inte på det sättet. Så nu startar jag den alltså när jag behöver den och inte annars. Slutdiskuterat.       

Vilken modell det är har alltid varit ett mysterium. Modellnumret är nämligen bortnött. Jag vet att det är en Nokia, men det är allt. Eller vissa slutsatser kan jag dra genom att titta på den. Jag ser exempelvis att den är blå, och att den har en antenn. Med de observationerna kan jag leda mig till att den har ett par år på nacken. Mobiltelefoner är ju väldigt små nuförtiden. Men det är inte min. Den är något annat. Den är blå.   

Hursomhelst, så sitter jag här och tvekar. Ska jag ringa eller inte?

Upprinnelsen till det hela var att jag för några dagar sedan fick för mig att jag gjort ett misstag. Den tanken smög sig på något olustigt må jag säga. Och nu försöker jag jaga ut den.

Bort. Väck. Ut. Nu. Men det går nog inte så lätt. När tiden står stilla gör tankar det också.

Och den här tanken är som en fågel som tog sig in genom den öppna dörren vid stugan någon oskyldig sommar, men sen inte kunde ta sig ut. Fågeln flaxar vettskrämd och försöker tränga igenom glaset. Vilket inte går. Men det finns ingen annan väg ut heller, dörren är stängd och ägarfamiljen har åkt. Kanske för alltid, kanske inte. Och kvar i stugan är fågeln. Jag glömde berätta att det är en väldigt liten fågel. Kanske den allra minsta. Ingen vet heller vad som kommer att hända med den. Allra minst jag.   

Nu ringer jag. Någon svarar.