godtrogen och övergiven

Jag har inte varit utanför dörren på flera dagar. Senast jag stötte på en människa var vaktmästaren. Det var igår eller i förrgår eller kanske i förrförrgår, jag är inte säker. Det var ett så enormt stort ögonblick. Omtumlande och totalt.

Men det kanske inte ens räknas, eftersom han egentligen skulle till grannen ovanför och undersöka en läckande kran. Jag förklarade för honom att allt i mitt hem fungerar som det ska. Bernt, tror jag han heter, stod och såg snopen ut en stund innan han insåg att han var fel ute och gick. Stackars Bernt, han är inte direkt ung längre. Sliter och kämpar i väntan på pension. Det kan inte vara långt kvar nu. Jag hoppas han får några sista ljuva år. Innan det är dags gå av daga. Ja. Men nog om Bernt, det var inte det jag ville berätta. Jag får fortsätta på det spåret någon annan gång.  

Det jag vill komma till var att hela situationen gjorde mig väldigt känslofylld. På ett olustigt sätt. Jag kan se förloppet sansat nu, men det har tagit mig flera dagar att komma tillbaka. 

Jag satt djup försjunken i mina tankar och har inte hört dörrklockan ringa på jag vet inte hur länge. Och så plötsligt händer det. RING RING. Det högg till i hjärtat. Hjärnan lamslogs. Jag var helt säker på att det var en hjärtattack. När det även började mörkna för ögonen var jag helt övertygad om att jag skulle dö. Där och då. Men så hoppade förnuftet igång, och jag kunde något omtöcknad öppna dörren, dock fortfarande känslomässigt överväldigad.   

Innerst inne ville jag tro att lamporna återvänt. Men att se Bernt fick mig att inse en sak. Jag vill helst inte medge det, men sanningen är att jag verkligen saknar de där lamporna. Jag saknar dem så att det gör ont. Speciellt en dag som denna. För vad är alla hjärtans dag utan lampor?