(14) Min familj
Jag får en kram av mor. Det första hon säger är att jag har gått ner i vikt. Det säger hon alltid. Jag säger att jag har tränat. Vilket är delvis sant. Jag har tänkt en del och varit på promenad, sånt räknas det är också.
Sen ger far mig en stor omfamnande björnkram, som får mig att känna mig som 7 år igen. Han ser glad ut och hela situationen känns bra. Jag blir väldigt välkomnad. Mina föräldrar vill att jag ska känna mig omhändertagen. De lyckas rätt bra. Tvillingarna är inte hemma. Jag vet att de sysslade med någon typ av dans förut. De kan vara för gamla för det nu. Kanske har de hittat någon annan sport, men de kan lika gärna ha slutat helt. Det finns så mycket man kan göra i deras ålder. Jag bryr mig inte om att göra någon större utfrågning om tvillingarnas bortovaro. Är de borta så är de väl det.
Både mor och far frågar mig flera gånger hur jag mår. Jag säger att det är okej.
På resan såg jag ett flertal människor. De dyker ju upp på dagtid. Inget man kan göra något åt. Människor, människor överallt. Jag såg flera stycken när jag gick till tunnelbanan, på perrongen och i tågen. Två satt i min tunnelbanevagn. Jag tittade på dem ett tag, men inte för länge. Folk i tunnelbanan känner sig rätt obekväma om man tittar på dem för länge. Det är en social kod jag snappat upp. Denna gång tror jag inte att någon av de iakttagna märkte något. De upptäckte knappt att jag satt där, även om jag enbart befann mig några meter från dem. Och de verkade inte speciellt upptagna heller.
Ändå fick jag inte en endaste blick. I deras sinne existerade jag inte. Och eftersom att jag inte existerade hade de säkerligen inte en aning om att jag inte åkt tunnelbana på ett tag. Eller att jag inte träffat speciellt många människor de senaste månaderna. Hela situationen fick mig att känna mig ensam. Jag tycker det är en social kod att erkänna varandras existens. Det tyckte uppenbarligen inte mina båda medpassagerare.
Det här med sociala koder verkar vara ganska luddigt om du frågar mig. Men i min värld erkänner man andra människor. Vem som helst skulle, på frågan om det är viktigt att erkänna varandras existens, svara att det är viktigt. Ändå satt jag där, en måndag, i en tunnelbanevagn, med två personer som vägrade. Vissa saker i livet är bara ett fullständigt mysterium.
Jag hjälper till att förbereda middagen. I allt matos får jag upp en stark hunger. Magen kurrar högljutt och far kommenterar det skämtsamt. Vi småpratar lite och jag får fler frågor. Det är väldigt trevligt och hela Nora-frågan diskusteras sparsamt. Nästan ingenting.
När middagen ska serveras dyker tvillingarna upp. Hela familjen är samlad för första gången på mycket länge. Innerst inne känner jag en enorm trygghet. Familjer är bra på sånt.
Hej. Tycker så mycket om att läsa din blogg. Jag funderar på om du brukar svara dem som skriver kommentarer här?
Idag är jag deppig. Familjer är bra när man är deppig. Men det är svårt att berätta för familjen hur man mår.
Det skulle vara trevligt att prata med dig.
Kram från mig till dig mvh Anna
Skönt att det känns bra med familjen. Jag kan få lite ångest av familjen, helst om de vill veta för mkt. För jag orkar inte det. Men jag gillar när de är där och man kan kolla tv och höra ngn stöka i bakgrunden. Det är trygghet för mig...
Du skriver bra... Tycker om det du skriver...
Åh... vad fint du skriver. Man blir berörd...
Vad fint att det kändes bra att åka hem :)
Och så har en ny blogg hamnat bland "favoriter"! Fast jag vet inte om det är en favorit än, men läsas ska den.
Familjen är bra, i lagom dos.
du har en bra blogg, du skriver bra!!
Välkommen hem. (?)
Klarade Gösta sig?
mmm, du skriver bra!
Jag kunde verkligen känna igen mig i situationen på tunnelbanevagnen. En del dagar tycks hela världen vilja göra en osynlig och obetydlig.
Idag hittade jag hit. Jag kommer fortsätta att göra det, du skriver så det berör.
Dina lampor kommer tillbaka en dag. Kanske inte de som varit, men nya och bättre. Och då blir det ljust igen.
Så fantastiskt vackert! Är Erlend Loe en inspirationskälla eller är den slående likheten bara en slump?
Jag måste fråga er som kommenterat denna blogg sedan första inlägget. Är det inte helt uppenbart för er att det här är konstruerat, fiktion, ordkonst, intrig, fantasi?
Om textens kvalitéer har jag inga egentliga åsikter. Stilistiskt rent. Absolut mycket likt Erlend Loe, om texten inte var på svenska skulle jag tro att det var han som skrev. Det kanske det är?
Att folk dras med av berättelsen är väl bara positivt. Men det är lite läskigt att se kommenterare som tror författaren är en verklig människa som äter gröt varje dag och sedan uppdaterar sin blogg en gång i månaden. (Givetvis gynnar det konstverket; fakta/fiktion suddas ut, ett uppenbart ändamål med ett sånt här projekt.) En påminnelse till er som fortsätter att mana berättelsens jag att köpa lampor, låta bli att lämna sin hamster ensam, uppdatera bloggen oftare; Ni läser SKÖNLITTERATUR. Har ni ingen verklighetsanknytning? Märker ni inte alls hur ni låter kontexten manipulera er? Eller är jag dum i huvudet, spelar ni bara med?
Grattis, du! Det här kommer nog sälja förbannat bra.
Anna Skoglund:
Jag har en mejladress, där kan du ställa frågor eller diskutera andra saker med mig.
Nina, Johanna x2, Zombie, Raiam, Marie, Eskil, Emeli, Frodo, Anki, Åsa och Ung tant: Tack för ert stöd. Det gör mitt liv lättare. Jag har sällan ork att skriva, men när jag läser era kommentarer får jag styrka.
Anonym idiot: Jag skriver om det som händer mig. Om jag gör det på ett skönlitterärt sätt betyder det inte att det är påhittat. Jag skriver som jag skriver.
Många skriver om att mitt sätt att skriva påminner om någon annan. Det kan jag inte säga så mycket om. Kanske är det så, kanske inte.
Jag försöker. Jag försöker.