godtrogen och övergiven

Jag är inte en apa. Jag är inte ung, inte heller gammal. Jag är inte polis. Jag är inte kroat. Jag är inte upplyst (långt ifrån). Jag är inte orange. Jag är inte en mameluck (det vet jag knappt vad det är, men jag vet att jag inte är en sådan). Jag är inte en matlåda. Jag är inte känd. Jag är inte Trazan. Jag är inte en ett hårstrå på min fars kala hjässa. Jag är inte någon kloakdykare (det var längesen). Jag är inte en Britta. Jag är inte dunder och brak. Jag är inte musikstycket Hotel California. Jag är inte Bredäng. Jag är inte bokstaven b. Jag är inte kebab.  

Jag är inte. Jag är inte... jag är en idiot.

Den här leken är rena vansinne. Jag kan vansinne när jag ser det. Och den leken är det. Jag hade fått för mig att inte-leken var mer vägvinnande. Nu känns den bara lönlös. Vad jag är lär jag inte få reda på genom inte-leken.

I och för sig kan den säkert fastställa vad jag är, dock inte inom en tillfredställande tidsram. Även om jag har tid, så har jag inte så mycket av den. Jag kan ju inte sitta hela dagarna och säga jag är inte. Det går bara inte. Även om jag inte gör mycket, så har jag faktiskt bättre saker att göra än det.

Jag ringde min mor tidigare. Om det var någon jag behövde prata med så var det hon. Det blev inte så dramatiskt som jag trodde. Jag berättade om Nora, att hon inte var kvar här. Fast jag sa inget om när hon försvann. Efter 7 år verkar tid inte vara av viktig betydelse än då. Dagar, veckor, månader, hit eller dit spelar tydligen ingen roll. Det har jag lärt mig. Det är mycket man ska lära sig här i livet. En sak jag har lärt mig är att tid är tid och inte någonting annat. Och att tid inte behöver vara viktigt.  

Jag hörde att hon blev nedslagen. Men hon höll det inne. Troligen för att far var i närheten. Far har haft svårt för Nora. De har bara träffats en gång, det räckte uppenbarligen. Förenklat kan man säga att far är en man av gamla värderingar och Nora en tjej av nya. Det var där någonstans det slant. Far talade efter det inte mycket med mig heller. Några korta meningsutbyten över telefon när tillfällen gavs. Min far har i och för sig aldrig varit den överkonverserande typen. Jag vet inte om han kände att jag svek honom på något sätt. Jag kände mig klämd, och visste inte vad jag kunde göra åt situationen.

Mor vill att jag ska komma hem ett tag. Jag är tveksam. Jag har saker att göra. Saker och ting som behöver mig. Jag måste till exempel ta hand om Gösta, sa jag. Men min mor menar att han överlever några dagar. Ge honom lite extra mat och vatten så klarar han sig. Det lät som om hon tala om en blomma. Det säger du, sa jag. Mina föräldrar bor i en mindre stad än jag gör. Det är egentligen inte långt, 2-3 timmar med tåg. Jag sa att jag ska kolla min kalender och återkomma.

Att åka dit känns inte bra. Det känns till och med osäkert. Osäkra kort är inget jag spelar på i ett läge som detta. Det skulle dock lösa matproblemet. Om än bara tillfälligt.

Och mat är gott.