(8) En dag till
Mina vänner (utom Gösta då) är också ovetande, kanske för att jag inte pratat med dem på ett tag. Men vi är fortfarande vänner. Dessutom kan man inte prata hela tiden, då får man slut på saker att säga. Nu har jag i och för sig något att säga, jag vet bara inte hur jag ska lägga fram det. Och det blir alltid svårare att berätta något sådant ju längre man väntar. Ändå väntar jag. Väntar och väntar. Ständigt denna väntan. Jag är inte säker på vad jag väntar på eller varför. Men jag väntar.
Min mor vet inget heller. Vi har pratat i telefon flera gånger, ändå har jag inte sagt något. Jag vet inte riktigt varför här heller. Man kan konstatera att det inte är mycket jag vet just nu. Jag är inte säker på någonting. Det kanske är för att det är en osäker tid. Saker och ting är gungning på något sätt.
Men jag ska berätta det. Någon gång. Vissa saker tar tid. Så är det bara. Och att berätta om försvunna flickvänner och lampor faller sig inte naturligt för mig. Jag vet med säkerhet att min mor kommer bli till sig av oro. Och hon har tillräckligt att oroa sig över: äter jag ordentligt; har jag mössa och långkalsonger på mig; hur det går med en det ena än det andra.
När hon frågar hur det är med Nora svarar jag att det är bra och att hon mår fint. Vilket är ren lögn. Jag har faktiskt ingen aning, inte en susning. Hon är ju inte här, så hur skulle jag kunna veta. Jag vet inte hur länge jag kan dra ut på det. Min mor och Nora brukade tala en hel del med varandra. Men hon har inte börjat ana några konstigheter än. Jag har varierat lögnerna mellan tvättstugan och att hon är ute och handlar. Nästa gång är hon på promenad har jag bestämt. Mor tror att Nora undviker henne, vilket är bra. Jag låter henne tro det.
De brukade prata länge. Av och till kunde telefonsamtalen vara längre än en timme. Gud vet vad de kokade ihop. Nora pratade, fnittrade och gav mig de mest underliga blickarna. Genomborrande blickar. Som att hemligheter avslöjades. Jag ogillade det. Skarpt. Fann det rent av olustigt. Men jag har inte sagt något om det. Jag är inte den som skapar gräl i onödan.
tänk om din mor vet något. nu kanske hon vill tala med gösta olustigt länge istället?
jag bad min pojkvän flytta från vår gemensamma lägenhet för snart en månad sen, och jag har inte sagt nåt till någon, för jag skäms så... inte riktigt samma situation som du befinner dig i, men jag kan förstå dig när du skriver att du inte vill berätta för nån..
Äh berätta när du känner för det. Ingen stress, de kommer fatta att det är svårt att prata när det inte finns några lampor kvar.
Ska vi fika nån dag kanske, du jag och Gösta?
Om du börjar med att köpa lampor sen kanske det andra kommer mer naturligt?? Då kanske du ser lite ljusare på saker o ting.
så vackert du skriver. Så det känns i mig, att jag förstå hur det känns där i mörkret. Men snart är det vår då blir det ljusare och då behövs inte några lampor
Får jag ta hand om dig?